Arkitekturhistoria

Det lilla borgliknande tegelslottet är en märkvärdig skapelse, som lämnar få förstagångsbesökare oberörda. Gårdssidan domineras av de bastanta runda tornen med kopparklädda kupoler och små kastell under spirorna.

Sjösidan åt norr är fundamentalt olik gårdssidan, med arkader i sandsten som binder ihop hörntornen med ett utskjutande tornprytt mittparti. Allt är här strängt regelbundet och symmetriskt. Gårdssidans Vasaborg förvandlas på den norra fasaden till ett kontinentalt lustslott i italienskinspirerad renässans.

Besökare på Rockelstad frågar ofrånkomligen "när är slottet byggt?". Sanningen är att slottet, liksom de flesta andra gamla hus, inte har något bestämt byggår, utan består av den bevarade återstoden av varje generations förändringar. Under 1600- talet ersatte ägarfamiljen Stuart en medeltida byggnation, vars utseende vi bara kan gissa, med barocktidens typiska uppsättning herrgårdsbyggnad och flyglar, som grupperar sig parvis längs en mittlinje.

Huvudbyggnaden hade byggts redan 1642, men anläggningen blev inte färdig förrän strax efter 1700. Snarlika herrgårdsanläggningar byggdes överallt i Mellansverige, och några finns bevarade intakta. Fram till 1889 hade Rockelstad alltså kvar ett corps de logis i pustat timmer, med en huvudbyggnad om kanske 600 m2, två större flyglar om knappt 400 m2 vardera samt två mindre flyglar. Huvudbyggnaden hade då ingen full övervåning, utan det skifferklädda säteritaket vilade direkt ovanpå bottenvåningen. Alla husen hade renoverats omkring 1795, och då fått revetering bestående av ärtsingel och kalkputs med timmerknutarna täckta av slätputsade pilastrar. Dessa pilastrar fick på de tre större husens gårdssidor bära gavelfrontoner, och bakom dessa inreddes nya rum på husens övervåningar. Detta var ägarfamiljens försök att modernisera de då urmodiga husen i den gustavianska smakens tempelinspirerade stil, och reveteringen tjänade ändamålet att ge intryck av att husen var av sten. Sannolikt var husen målade ockragula med vitkalkade pilastrar och fönsterfoder, samt rödbruna fönster.

Förvandlingen från herrgård till slott skedde 1889, då den dåvarande ägaren Sylvan lät foga fyra monumentala hörntorn till den låga huskroppen. Idag skulle en sådan ombyggnad betraktas som ett kulturbarbari utan like, men ännu hade inte det rådande modet kommit att uppskatta stormaktstidens enklare byggnader. Istället fanns en nyväckt vurm för femtonhundratalets borgar, med fokus på Gustav Vasas slott och framförallt Gripsholm. Romantiken under 1800- talets första hälft hade övergått i nationalromantik, och arkitekterna fann sina förebilder i hus som man ansåg ha den genuint svenska karaktären. Detta kulminerade i den stora Gripsholmsrenoveringen, som utfördes efter ett förslag som Fredrik Liljekvist framlagt 1887, och som syftade till att återställa de gamla vasarummen till originalskick.

Den sylvanska ombyggnaden av Rockelstad, vars arkitekt var Gustaf Lindgren vid Isak Gustaf Claesons arkitektkontor i Stockholm, lämnade husets gamla mittkropp i stort oförändrad, och endast de runda tornen var av tegel.

Sjösidan hade då som nu kvadratiska hörntorn, men de var av trä och prydda med höga kupoler och spiror. Hela huset var klätt med tegelfärgad puts och tornen var försedda med en målad dekoration av vita rundbågar mellan våningsplanen och utmed takfoten, liknande dem på Gripsholm. 

Eric von Rosen började omedelbart bygga om Rockelstad efter övertagandet år 1900. Han hade flera, ganska förståeliga, invändningar mot det sylvanska tårtbygget. Mittkroppen hukade sig under de överdådiga tornen, vars övervåningar man kom till genom gångar. Där karnapet nu är fanns en lanternin, och husets fönster var tredelade på 1890- talsmanér. Ivar Tengbom (1878-1968) anlitades för att rätta till det hela. Han tog bort de norra tornens övervåningar, och lät dem istället sluta i krenelerade altaner. Putsen knackades bort på de runda tornen och alla gesimser byttes till sandsten, rundbågar på tornen och konsoler på mittkroppen. 

Den stora hallen på Rockelstad färdigställdes 1903. Den är Ivar Tengboms examensarbete och utgör ett gott exempel på stilen vasarenässans. Rummet vill ge intryck av romerskt atrium, det nav kring vilket övriga rum kretsar. Taket är upphöjt och övervåningen har tre väldiga valvbågade fönster mot sjön, som ska släppa in himmelsljuset. Dekorationen är i gripsholmsstil, undervåningen har höga paneler i furu som smyckats med blindbågar och pilastrar, som betsats rödbruna och prytts med målad dekor i blekgrönt, ockra och svart.

Inuti varje panelfält finns en blomsterkvast målad, olika för varje fält. Sockeln inunder har fyllningar med målade smidesornament i svart. Panelens närmaste förlaga finns i Hertig Karls kammare på Gripsholm, som inreddes under 1590- talet och sannolikt dekorerades av mäster Hans Målare från Strängnäs.

Slottsmatsalens främsta kännetecken är kanske dess ringa storlek. Man måste komma ihåg att detta rum varit matsal också i det gamla 1600-talshuset, som var ett bostadshus utan representativa balsalar. Rummets tak är det ursprungliga trätaket med breda, kilsågade brädor, som på 1660-talet målats med sina fantastiska ornament. Detta manér att dekorera tak kallas grisaille, alltså gråmåleri, och tjänade till att efterlikna stuckatur.

Efter trettioåriga kriget hade nämligen stormännen fått smak på den storvulna barock, som då var högsta mode i Europa. Sällan hade dock de mindre godsherrarna råd att anlita utländska stuckatörer som Carlo Carove, utan bad helt enkelt någon kringresande konstnär måla ett imiterat stuckaturtak. Detta blev så småningom en etablerad konstart, som Sverige exporterade tillbaka till kontinenten.

Rummet har en hög panel med ett konsolburet krön i grönblå grundton och med accentuerande linjer i engelskt rött och ockra. Panelinredningen kom till samman med det valv som leder in i den angränsande musiksalongen i tornet.

Detta rum inreddes år 1890, först efter det att man upptäckt målningarna i matsalen, som dessförinnan varit överspända med väv. Byggherren Sylvan beslöt låta måla ett likadant tak i det runda rummet, men nu användes inte den gamla metoden med äggtempera på trä, utan oljefärg på cementputs. Taket har naturligtvis flagnat sedan dess, för cementen bryter ner oljefärgen.

Dessa tre rum i undervåningens västra halva har alla takmålningar i grisaille, liknande dem i matsalen. Efter en större vattenskada 1986 restaurerades taken, och konservatorn kunde då konstatera att de ändrats eller reparerats minst tre gånger dessförinnan. Det är alltså troligt att dessa tak målats ursprungligen samtidigt med matsalen, och att de "förbättrats" både innan och efter de kanske 150 år de varit överspända med väv.

Förmakets tak är dekorerat med ekblad och akantus kring en stor plafond, vars målning gått förlorad. Paradsängkammaren har en blå oval i mitten med en allegori över Hoppet, som helt säkert är sekundär. Det lilla blå kabinettet har ett mycket fint tak, målat i gråskalor utom i mitten, där en blå himmel skymtar fram bakom ulliga moln.

Taket i detta rum har en enkel bård av blommor och blad i friska färger och en cirkulär plafond, också med blommor. Här är inte fråga om grisaille och stiliserade barockornament, utan mer den renässans som överlevt i Dalarnas kurbitsblommor. Detta tak borde vara äldre än de övriga, kanske målat redan vid 1600- talets mitt.

Detta åttkantiga rum i det sydvästra tornet, som idag är gästrum (tidigare biljardrum), var tänkt som grevens arbetsrum när det ritades av Tengbom. Återigen hämtades förebilden från Gripsholm, där man känner igen det magnifika taket i Vasasalen, ett tak som först fanns på Tynnelsö slott och som tillverkats av den tyske mästersnickaren Hans Kantenitz år 1604.

Flera svenska herresäten har turkiska rum, oftast inredda som herrum eller rökrum på 1800- talet, men få är så anmärkningsvärda som det på Rockelstad. Rummet är beläget i det sydvästra tornet, det byggdes av Sylvan år 1890 efter ritningar av Lindgren, och har förblivit oförändrat sedan dess. Ritningarna anger att stilen egentligen inte är turkisk utan morisk, alltså nordafrikansk. De höga friserna, pelarna och taket är dekorerade med arabesker i rött, orange, grönt och guld, och utefter taket finns åtta små fönster med olikfärgat glas, som släpper in ett dunkelt och flerfärgat ljus.

Detta rum i det sydöstra tornets övervåning inreddes först av Sylvan till vävkammare. Hit skulle husets damer dra sig tillbaka för hushållsarbete, då herrarna tog fram cognac och cigarrer i Turkiska rummet. På den tiden hade rummet balustersvarade pelare med kapitäl i genombrutet snidat trä, och väggarna hade målats med leende sörmländska landskapsmotiv. År 1909 lät Mary von Rosen inreda det till sitt andaktsrum. 

Flygeln inreddes till sitt nuvarande skick vid en omfattande renovering på 1920- talet, under ledning av Tengbom. På nedervåningen restaurerades bröstningen och dörrarna från omkring 1740

Timmerväggarna spändes över med tapeter av linneväv, som dekorerades med fält i varma gråskalor, och med sparsmakade ornament i rokoko och gustavianskt. Breda såpade furuplank blev till golv i dessa vackra, ljusa gästrum. Hallens tak har polykroma renässansslingor över ett golv av gröngrå gotländsk kalksten. Förmaket har ett tak av handhyvlade furubräder som fernissats och dekorerats med en bild av slottet från sjösidan.

Jaktrummet på övervåningen är helt i furu, tunga bjälkar bär taket och alla väggar är klädda med kraftiga, enkelt profilerade brädor. Dörrarna är av senmedeltida typ med profilerade fyllningar. Fönstren är blyinfattade med diagonala rutor, och de har stora invändigt monterade luckor, som dekorerats med enkla senmedeltida målade ornament. Mellan de djupa fönstersmygarna finns en hyllinredning dold bakom panelen. Rummets mest framträdande detalj är dock den enorma öppna spisen, som bär det medeltida von Rosenska praktvapnet och en svastika.

I gotiska kammaren lät von Rosen montera en märkvärdig dörr i ek, vars fyllningar har det karaktäristiska linenfoldmönstret. Dörren, som är bevarad helt i originalskick och fortfarande har sitt ursprungliga lås, är sannolikt från 1400-talet. Rummet har också ett blyinfattat gotiskt fönster med tunga smidesbeslagna luckor. Detta rum hade under Eric von Rosens tid ett oöverträffat möblemang av perfekt bevarade profangotiska möbler.