Här presenterar vi kortfattat några av de roliga och konstiga händelser som har hänt på Rockelstad eller har anknytning hit.
Dessa historier har huvudsakligen kommit till vår kännedom genom talsägen från människor i närheten och från tidigare generationer och ägare.
Heidenstam och Karl XIIs spöke
Den svenska nationalskalden Verner von Heidenstam besökte flitigt de mellansvenska godsen, ofta bodde han en längre tid på ett ställe, för att sedan dra vidare. När han år 1899 skrev sitt mästerverk Karolinerna, om Karl XIIs öden och äventyr, fick han bo på slottet Nor i Uppland.
Han skrev frenetiskt i flera dagar, för att sedan utmattad en stund sitta och begrunda sitt verk, vars manuskript låg utströdda framför honom. Efter en stund vaknade han dock till av ett märkligt ljud; ett metalliskt ringande som kom emot honom. Det var märkligt för ingen annan bodde i huset Då öppnades dörren och Karl XIIs vålnad skred in i rummet. Det var hans silversporrar som gjort det ringande ljudet, när de slog mot golvet.
Konungen ställde sig i rummets mitt och stirrade på den skräckslagne Heidenstam. Han lyfte armen och pekade mot himlen med sin dragna sabel samt sade: Gud dömer mig! Spöket berättade att han bad en bön den sista natten han levde. Sedan försvann spöket. Men Heidenstam visste inte vilken bön som konungen hade menat. På måfå slog han upp en bok som låg framför honom, det visade sig vara en bönebok från 1700- talet. Där fanns en bön som en karolin hade upptecknat natten innan konungens död i Fredrikshald, det var Karl XIIs egen bön!
Men den gode Verner hade också tid att notera en del märkvärdigheter i konungens uniform, den enkelt blå, som Karl hade komponerat själv. Bland annat hade spöket på sig vita älgskinnshandskar, armledshöga kraghandskar. Detta var förbryllande, för historikerna ansåg att kungen använde gula handskar. Nu kan detta synas som en bagatell, men det fosterlandsälskande svenska folket hade på den tiden en passion för sin hjältekonung, som även inbegrep hans handskar.
Heidenstam valde ändå att tro på spöket, och skrev i sin bok att konungen använde vita älgskinnshandskar. Reaktionen var omedelbar, och etablissemanget fördömde den uppenbara historieförfalskningen.
Men upprättelsen kom då Karl XIIs grav i Storkyrkan såsmåningom öppnades. Då kunde alla konstatera att det kungliga spöket på Rockelstad hade haft rätt; handskarna var verkligen vita. Om detta berättade sedan Heidenstam i en novell
Björnen Mischa och Rudolf Abelin
Eric von Rosen hade vid tiden för den stora omdaningen av slottsparken en tam björn. Mischa var en rysk slagbjörn som Eric tagit med hem efter sin resa i finska Karelen.
Eric hade av misstag dödat en björnhona med små ungar, och ungarna tog han med till Sverige. Mischa blev tam och fick springa runt fritt på ägorna, och så länge husse fortfarande var ungkarl kunde björnen sova i fotändan av hans säng.
Björnen hade en utpräglad personlighet och bestämde sig snabbt om han skulle gilla eller ogilla Erics många besökare. Trädgårdsarkitekten Rudolf Abelin tillhörde dem som Mischa instinktivt ogillade..
När arkitekten var i parken och markerade ut planteringar med stolpar och band, smög björnen efter. Och när Abelin flyttade till en annan del av parken rev björnen upp pinnarna och krafsade ihop dem i en hög. Abelin märkte ingenting, utan först när han bett greven komma ut och bese arbetet upptäcktes sabotaget.
Den märkliga björnen Mischa fick dock ett sorgligt slut, han fick avlivas sedan han attackerat en dräng som försökt hindra honom att gräva i ett kadaver. Eric ville dock hedra sin kamrat och lät därför kasta upp ett röse över björnen. Den lilla kullen som kallas Mishas grav ligger strax väster om gästrumsflygeln.
Carl Sylvan och vinskatten
Någonstans i parken kring Rockelstad finns en vinskatt begravd. Hovintendenten Carl Sylvan hade gjort sig en nätt förmögenhet under högkonjunkturen, och 1889 lät han bygga tornen på Rockelstad. Intendenturen gav säkert inte bara goda inkomstmöjligheter, utan bidrog säkert också till hans välförsedda vinkällare.
När Sylvan sedan gjorde konkurs fanns vinet kvar, och hellre än att lämna det till sina fordringsägare beslöt han att i hemlighet gräva ner sin vinsamling. Carl Sylvan flydde till New York där han arbetade sig upp och så småningom blev välbeställd hotellägare i Chicago. Han for på sin ålderdom tillbaka till Sverige och betalade tillbaka sina skulder. Han ska ha avslöjat vinskattens gömställe för Eric von Rosens arrendator, som träffade Sylvan 1912 i New York efter att ha varit med bland de överlevande från Titanic. Men var vinet grävdes ner vet numera ingen.
Spökena Damerna Stuart
David Stuart, som år 1642 lät bygga den herrgårdsbyggnad som utgör mittkroppen i det nuvarande slottet, var gift två gånger. Hans första fru hette Anna Kruse till Elghammar (på bilden), hans andra Brita Liljeram till Långbro. Dessa två fruar är de traditionella slottsspökena på Rockelstad, och många har sett dem gå igen genom århundradena. De är klädda i långa fotsida svarta klänningar med spetskragar.
Enligt sägnen skall de två fruarna inte ha träffat varandra i livet, och de har därför mycket att tala om, särskilt som de varit gifta med samma man. Oftast skrider de sakta fram över gårdsplanen, arm i arm och viskande, eller sitter i en fönstersmyg i gästrumsflygeln, där de syns som skuggor mot skymningsljuset.
Damerna Stuart är dock harmlösa spöken som oftast håller sig undan, och om de märker att någon ser dem försvinner de bara. Det vanligaste är att besökare hör dem smyga omkring i gästrumsflygelns övervåning. Ofta frågar nattgästerna på morgonen vem som varit på övervåningen, när den med säkerhet varit obebodd. Men kanske finns det fler spöken i flygeln än Damerna Stuart, för på senare tid har flera besökare sett vålnaden av en ung flicka och andra oförklarliga ting.
Trolltrumman som spökar
Under sina vådliga äventyr i Afrika fick Eric von Rosen tag på en mängd kulturföremål från de primitiva stammar han mötte. Många av föremålen hamnade på Rockelstad, där den övre hallen fick tjäna som etnografiskt museum. Vissa av föremålen var skräckinjagande, hemska masker, dödskallar och annat. Den magiska Trolltrumman var från en pygméstam i Centralafrika. Den bestod av en liten trumma på en pinne, med två bollar fästade i snören, som slog mot trumman när pinnen snurrades. Dessa bollar var gjorda av förkrympta pygméhuvuden, med hår och allt, som stoppats upp.
De två huvudena var från ett älskande par från varsin stam, som ljutit döden för sin kärlek. Trumman användes av stammens shaman för att kalla på förfädernas andar. Självklart kunde ett sådant magiskt föremål inte finna vila upphängd på en spik i Sverige. Trolltrumman gav därför ifrån sig ett hemskt klagande ljud på nätterna, som skrämde slag på många gäster. Den finns numera på Etnografiska Museet i Stockholm, och den sägs spöka fortfarande.
Ristell och de kungliga älgarna
I slottets förmak finns ett antal porträtt på medlemmar i det nuvarande godsägarparets släkter. Bland dessa är en herre med vit peruk och röd gustaviansk livré. Han hette Ristell och var god vän till Gustav III och dessutom musikalisk, så kungen lät ofta Ristell renskriva och sätta not till sina försök till skådespel och operetter.
När så Gustav lät bygga den Kungliga Dramatiska Teatern, blev han dess förste föreståndare. Men Ristell hade ett problem. Han bodde nämligen på gården Vängsjöberg, som ligger i Gottröra socken utanför Uppsala. Därifrån var det långt till Operan i Stockholm, så Ristell beslöt ordna snabbare transport till staden.
Framför sin landå lät han spänna älgar, som var snabbare och uthålligare än hästar, och som dessutom blev ett ståtligt ekipage som inte lite imponerade på societeten, när man dundrade fram på Stockholms gator. Även den teatraliske Gustav blev avundsjuk, så han gav i uppdrag åt Ristell att föda upp älgar på Vängsjöberg, till ett kungligt regemente med älgar. Så skedde också, och under ett antal år fram till konungens död, kunde Stockholm stoltsera med sitt nobla älgkavalleri.
Och djuren blev avhållna vänner, som begravdes på en särskild älgkyrkogård på Vängsjöberg. Men skottet på operan tog inte bara livet av kungen, utan också älgarna och Ristell hamnade i onåd. Älgstuteriet lades ned och Ristell kastades i fängelse, där han satt till sin död. Och det enda som minner om den lustiga episoden, är de namnprydda gravstenarna på den nu igenvuxna älgkyrkogården.
Den magiska asken Yggdrasil
Det är tradition bland gårdarna att ha vårdträd, och i slottsparken på Rockelstad står vid slottets östra sida den jättelika asken Yggdrasil. Namnet har lånats från vikingarnas mytologi, där Yggdrasil var världsträdet, som bar upp universum, och vid vars rot nornorna vävde människornas livsöden.
Trädet är omkring 800 - 1000 år gammalt, och kan alltså ha varit ett sly redan på vikingatiden. Det mäter nästan sju meter i omkrets i brösthöjd och har tre kronor.
Sedan beseglade man de löften, var och en avgett, med att hälla ut det kvarvarande mjödet på trädets rot. På så vis blev trädet magiskt, och samma natt som Eric von Rosen dog slog en blixt ned i trädet, som då halverades, så att två av kronorna föll ned. När sedan grevinnan Mary gick bort kom en storm som återigen halverade trädet, och endast en krona återstod. Men asken är fortfarande livskraftig, och nu har två nya kronor spirat på det uråldriga trädet.